CUSTARD PIE MUSIC

&

THE CLASSIC LEGACY

OF

CHRIS SQUIRE

JON ANDERSON

STEVE HOWE

RICK WAKEMAN

ALAN WHITE

Intervju med Rick Wakeman

 TEXT: TOMAS HÅKANSSON

Den 27 juni 2015 kom det tråkiga beskedet att basisten i Yes Chris Squire hade avlidit. I samband med att Yes släppte sitt tjugoförsta studio album Heaven & Earth 2014 så inledde Chris Squire (bas), Steve Howe (gitarr), Alan White (trummor), Geoff Downes (keyboards) och Jon Davison (sång) i juli 2014 en fem månader lång turne med start i USA. Turnen fortsatte sedan till Nya Zeeland, Australien med avslut i Japan. Den 29 november 2014 gick turnen i mål på NKH Hall i Tokyo. Det kom också att bli Chris Squires sista spelning med Yes.

Yes studio album Heaven & Earth.

Efter avlutningen i Japan tog Yes en lång semester från allt turnerande. I augusti 2015 skulle Chris Squire och Yes fortsätta med en ny turne i Nordamerika tillsammans med gruppen Toto. Så var det planerat. Chris Squire fick i början av maj 2015 beskedet om sin sjukdom, han meddelade sina band kollegor om sitt tillstånd i slutet av maj, han berättade också att han inte kunde åka med på den första delen av turnen. Chris Squire handplockade själv multiinstrumentalisten Billy Sherwood som sin ersättare för turnén. Meningen var att Chris Squire efter sin operation skulle återuppta sina turné sysslor i Yes under hösten 2015.

 

Sista upplagan av Yes med Chris Squire, från vänster:

Steve Howe, Jon Davison, Alan White, Geoff Downes och Chris Squire. 

Affisch för Yes konsert på NHK Hall i Tokyo den 29 november 2014,

 som blev Chris Squire's sista spelning med Yes.

Trummisen Alan White berättade för tidningen Rolling Stone att han och Chris Squire hade haft ett samtal kort efter att han fått sitt sjukdoms besked. Chris Squire hade då sagt till Alan White att om han inte längre kunde vara med i Yes så ville han att bandet skulle leva vidare utan honom, det löftet har Alan White hållit. Den 7 augusti 2015 gjorde Yes sin första spelning på 47 år utan Chris Squire.

Till tonerna av låten "Onward" (Squire) hyllade Yes

Chris Squire innan konserten i Foxwood, USA den 7 augusti 2015, med

hans ensamma basgitarr i fint ljussken på scenen. 

 

"Nya" Yes första spelning i Foxwood från vänster, Steve Howe,

Geoff Downes, Jon Davison, Alan White och Billy Sherwood.

Chris Squire föddes den 4 mars 1948 i Kingsbury i nordvästra London. Hans musikaliska bana började som sångare i olika kyrkokörer. Han sjöng bland annat i kyrkorna St. Andrews i Kingsbury, Guildford Cathedral och St. Pauls Cathedral. Hans ljusa fina stämma fick tanterna i kyrkbänkarna att smälta. Rockmusiken kom dock sent in i hans liv och började först 1965 när han själv köpte en basgitarr och kompisen John Wheatley införskaffade sig en elgitarr.  Tillsammans med tre andra musik hungriga polare Andrew Jackman (piano), Martyn Adelman (trummor) och Chris Slater (sång) bildade de fem gruppen Self. Knappt ett år senare hade dock John Wheatley tröttnat på livet som rockmusiker och Selfs karriär stannade upp helt. Chris Squire, Andrew Jackman och Martyn Adelman hade däremot kvar sin musikaliska hunger och med turen på sin sida fick alla tre erbjudande att börja i en grupp som hette Syn, en grupp som leddes av sångaren Steve Nardelli och gitarristen John Pinter.  

Syn hade som många andra grupper som bildades främst i London i mitten av 60-talet en musikalisk nyfikenhet i jakten på en egen identitet. Många av grupperna började sina karriärrer med att botanisera i den rika bluesfloran som främst leddes av John Mayall och Alex Korner. Många grupper började också snegla mot mer exprimentel musik som fick lite av ett genombrott när Beatles 1966 lyfte popmusiken till en helt ny nivå med sitt album Revolver som året efter följdes upp av rockhistoriens mest banbrytande album Sgt Peppers Lonley Heart Club Band. Med det albumet fick många nya grupper en ny ledstjärna att följa och inspereras av. Det ställdes också helt andra musikaliska krav på många musiker och grupper. Omsättningen av medlemar var hög för många grupper i jakten att hitta rätt musiker. Detta gällde även Syn där först gitarristen John Painter tappade intresse och hoppade av, han ersattes av gitarristen Peter Banks (1947-2013), kort därefter lämnade även trummisen Martyn Adelman Syn, han ersattes av islänningen Gunnar Jökull Håkonarson. Syn hade trots allt detta, eller kanske tack vare förändringarna fått en hel del fasta spelningar på den legendariska London klubben Marquee, där man bland andra var förband till storheter som Jimi Hendrix, Pink Floyd, Moody Blues och Procul Harum. Förutom det så gick det trögt för Syn och det riktiga lyftet infann sig aldrig. 1967 hade gruppen gått in i väggen och man lade verksamheterna till historieböckerna.

Chris Squire och Peter Banks ville inte ge upp sina musikaliska ambisitioner och började istället spela i gruppen Marbel Greer's Toyshop där sångaren och gitarristen Clive Baily och trummisen Bob Haggar ingick. Även Mabel Greer's Toyshop spelade ofta på Marquee. Eftersom Marquee inte hade spriträttigheter brukade många musiker som spelade där hänga på en klubb som hette La Chesse, den klubben hade spriträttigheter och låg bara hundra meter från Marquee. Där hängde många musiker och grupper både före och efter sina spelningar på Marquee. En person som var med och drev La Chesse hette Jack Barrie, han hade lärt känna Chris Squire som ofta besökte La Chasse. En annan musiker som brukade hänga där var en sångare som hette Jon Anderson.

Jon Anderson föddes den 25 oktober 1944 som John Roy Anderson i Accrington, Lancacashire, England. Senare skulle han ta bort H:et i John och stava sitt förnamn bara Jon. Jon's musikintresse startade tidigt, han var bara tio år gammal när han startade sitt första band som var en skiffelgrupp som döptes till Little John's Skiffle Group, där han sjöng och spelade tvättbräda. 1962 endast 18 år gammal började Jon Anderson i gruppen The Warriors, där trummisen hette Ian Wallace (1946-2007) som senare skulle spela med gruppen King Crimson. 1963 fick Warriors spela på ett ställe som för Jon Anderson var helig mark, klubben Carven i Liverpool, Beatles stamställe. För det var just Beatles som blev den gemensamma nämnaren när Jack Barrie sammanförde Jon Anderson och Chris Squire. 

Förutom deras stora intresse för Beatles så gillade Chris Squire och Jon Anderson varandra även på det personliga planet. I mars 1968 erbjöd Chris Squire Jon Anderson att bli sångare i Mabel Greer's Toyshop. När sedan Clive Bailey och Bob Haggar lämnade gruppen och ersattes av Bill Bruford (trummor) och Tony Kaye (keyboards) så föreslog  gitarristen Peter Banks att man också skulle döpa om gruppen från Mabel Greer's Toyshop till det  kortare och mer distinkta grupp namnet - Yes. Med den namn ändringen blev gruppens medlemmar Chris Squire, Jon Anderson, Peter Banks, Bill Bruford och Tony Kaye den första upplagan av Yes.

 Mabel Greer's Toyshop bytte namn till Yes, där första

upplagan bestod av från vänster: Tony Kaye (keyboards),

Bill Bruford (trummor), Jon Anderson (sång), Chris Squire (bas)

och Peter Banks (gitarr). 

Efter att Yes släppt sina två första album YES (1969) och Time And A Word (1970) kom den första förändringen när gitarristen Peter Banks fick foten till förmån för strängbändaren Steve Howe från gruppen Tomorrow. Peter Banks som hade Pete Townshend i Who som sin stora förebild hade svårt att finna sin roll i den mer exprimentella musik som Anderson och Squire mer och mer började utveckla med sitt låtskrivande. Chris Squire och Jon Anderson hade en kväll gått och sett Tomorrow och efter den konserten förstod de båda vad Yes saknade. Den 17 juli 1970 gjorde Steve Howe sin första konsert med Yes på Lyceum i London.  

 YES (1969)

 

 Time And A Word (1970)

Steve Howe föddes den 8 april 1947 i Holloway, London. Gitarren kom tidigt att få en stor plats i hans liv. En av hans första inspirations källor var Bill Haley and The Comets. 16 år gammal började Steve Howe i sitt första band The Syndicats, ett band som i första hand spelade gamla blueslåtar. 1964 släppte The Syndicats sin första singel Maybellene (Chuck Berry). Totalt släppte gruppen tre singlar men ingen av dem gjorde gruppen ekonomiskt oberoende. Steve Howe tyckte om musikaliska utmaningar och när han blev erbjuden att börja i gruppen The Inn Crowd så var det tack och adjö till The Syndicats. Även The Inn Crowd släppte ett par singlar som inte heller de blev några framgångar för gruppen.1967 arbetade Steve Howe en del som studio musiker samtidigt som han och The Inn Crowd's sångare Keith West döpte om gruppen till Tomorrow. Tomorrow var ett av de viktigaste banden i begynnelsen av den psykedeliska rockmusiken som frodades främst i London. I maj 1967 släppte Tomorrow singeln My White Bicycle (Hopkins/Burgess) som omedelbart gick in på den brittiska singellistan. Den andra singeln Revolution (Hopkins/Howe) kom ut i september samma år och följdes av gruppens debutalbum som släpptes i februari 1968 och döptes likt gruppnamnet till Tomorrow.

Den andra upplagan av Yes från vänster:

Chris Squire, Steve Howe, Tony Kaye,

 Bill Bruford och Jon Anderson.

Utan att överdriva kan man säga att Yes tredje album som fick namnet The Yes Album (1971) räddade gruppens karriär. Efter de två första och fruktlösa albumen hade tålamodet på Atlantic Records sjunkit till fryspunkten. Med The Yes Album var det mer eller mindre vinna eller försvinna. Albumet blev en makalös framgång och en milstolpe, inte så konstigt med låtar som Yours Is No Disgrace (Anderson/Squire/Howe/Kaye/Bruford), Starship Trooper (Anderson/Squire/Howe), I've Seen All Good People (Anderson/Squire) och Perpetual Change (Anderson/Squire) för att nämna fyra klassiska Yes låtar som hamnade på ett och samma album.

The Yes Album (1971)

Med The Yes Album som släpptes den 17 februari 1971 öppnades också dörrarna till Nordamerika. Med den nya gitarristen Steve Howe ombord turnerade Yes  mer eller mindre oavbrutet under ett år, först i Storbritannien och Europa. Den 24 juni 1971 inledde man sin första turné i Nordamerika med start i Edmonton, Kanada, en turné som avslutades en månad senare i New Haven, USA. The Yes Album blev en omedelbar succé, den tog sig in på en fjärdeplats i Storbritannien samt plats fyrtio i USA. 

Yes var på tårna och efter allt turnerande var det åter dags att återgå till studio arbetet och inspelningen av uppföljaren till The Yes Album. Yes två härförare Chris Squire och Jon Anderson höll i alla trådar, den musikaliska utvecklingen de två hade stakat ut skulle också skörda gruppens andra offer. Tony Kaye som stod med sina två fötter i den klassiska rockmusik myllan blev näste man till rakning. Tony Kaye är en hammond orgel man starkt lutande mot det klassiska rock 'n' roll pianot. Han hade likt Peter Bank blivit musikaliskt begränsad för Squire och Andersons musikaliska ideer. De två hade fått ögonen på gruppen Strawbs keyboard virtuos Rick Wakeman, som de tyckte hade det som Yes nu behövde för att gruppen skulle kunna utvecklas ytterligare.

Rick Wakeman föddes den 18 maj 1949 på Perivale Hospital, Middslesex, England. Pianot var i tidig ålder Rick Wakeman's liv och för honom var det musikskolor som gällde och han gick i en del olika och han klarade alltid sina examensprover galant. 1960 ställde han upp i en pianotävling och vann i sin klass. Efter denna framgång fick han blodad tand och med det ställde han upp i ett otal pianotävlingar och han vann ofta tack vare att han också kunde läsa noter med olika svårighetskrav. Efter skolutbildning och en massa musiktävlingar gick Rick Wakeman vidare och blev 1963 medlem i bluesbandet The Atlantic Blues. 1965 lämnade han The Atlantic Blues och började istället i dansbandet Concordes som oftast gjorde spelningar på bröllop och stora födelsedagskalas. Vid sidan av Concordes bildade han också ett rockband han döpte i andan av supergruppen Cream till Curdled Milk. Rick Wakeman var en man på gränsen till överambitiös när han mitt i allt detta startade ännu ett dansband som han döpte till The Green Dolphin Trio. Under en period var Rick Wakeman med i fyra olika band samtidigt, han gjorde 1966 tillsammans med sin bästa vän Pete Wakfield sin första radiospelning för BBC med James Royal Set, där Who's basist John Entwistle ibland var med och spelade. 1967 lämnade Rick Wakeman The Green Dolphin Trio och började i Ronnie Smith Band som hade fasta spelningar på Top Rank Ballroom i Watford. Rick Wakeman blev vid denna tid också bekant med Ashley Holt som var den första sångaren på Rick Wakeman's tidiga soloalbum. 1969 lämnade Rick Wakeman Ronnie Smith Band och började spela i ett pub band som hette The Spinning Wheel, detta var samtidigt som han också började i gruppen Strawbs. I allt detta hade han gjort sig ett namn som en mycket begåvad pianist och studiojobben började rulla in, han arbetade i studio med grupper och artister som Black Sabbath, Elton John, David Bowie, Lou Reed och Harry Nilson för att nämna några. 1971 spelade Rick Wakeman och Strawbs in sitt andra studio album From The Witchwood. Mitt i allt detta fick Rick Wakeman sedan en fråga som var omöjlig att tacka nej till. Jag frågade Rick Wakeman om det kändes svårt att hoppa in i Yes, efter deras stora succé med The Yes Album, eller var det mera "det här har jag väntat på".

Rick Wakeman: För att var helt uppriktig så kändes det som en helt naturlig utveckling. Yes ville utveckla sin symfonirock med mer moderna tongångar och det var också vad jag ville göra med mitt eget spelande. Yes var idealbandet för mig. Det visste jag eftersom jag hade sett dem tidigare då jag med Strawbs var förband till dem i Hull. Jag såg hela deras spelning där och jag tyckte att de var det mest udda band jag någonsin hade sett och hört. De bröt på ett positivt sätt mot alla musikaliska regler. Det var bara trevligt och en stor ära att få börja med Yes i augusti 1971.

Den tredje upplagan av Yes från vänster: Jon Anderson,

Steve Howe, Chris Squire, Bill Bruford

och längst fram Rick Wakeman.

Yes var inte bara produktiva i skivstudion, man var också en grupp som förstod vikten av att turnera mycket. Efter att man avslutat inspelningen av det fjärde studioalbumet Fragile i september 1971, det första med Rick Wakeman så packade man väskorna och gav sig ut på en ny stor turné som startade i Devon, England den 26 november 1971, sedan vidare till Nordamerika, tillbaka till Storbritannien för fler spelningar, för att åter igen åka tillbaka till Nordamerika där turnén avslutades i Boston den 27 mars 1972. Under turnén släppte man Fragile. Likt sin föregångare fick Yes till det även med Fragile. I USA sålde albumet i drivor och lyckades som bäst ta sig upp på en hedrande fjärdeplats på Billboards albumlista, även i Storbritannien lyckades albumet bra med en hedrande sjunde plats som bäst. 

Åter igen levererade Yes ett album med starka låtar som Roundabout (Anderson/Howe), Long Distance Runaround (Anderson), Mood For A Day (Howe) och Heart Of The Sunrise (Anderson/Squire/Bruford). Fragile var också det första som konstnären Roger Dean designade album omslaget på.



Fragile (1971)

Yes framgång hade gått med ljusets hastighet, och bara åtta månader efter att man hade släpp Fragile kom man i september 1972 att släppa sitt femte studioalbum Close To The Edge. I Nordamerika hade gruppen blivit ett fenomen, och den stora turnén där som skulle starta i Dallas den 30 juli 1972 knappt två månader innan Close To The Edge släpptes var redan slutsåld. Inför allt detta fick gruppen ett chockbesked. Trummisen Bill Bruford meddelade att han bestämt sig för att lämna Yes innan turnen för att istället börja i gruppen King Crimson. Vad var nu anledningen till allt detta, lämna ett framgångsrikt band helt frivilligt. Sanningen var att Bill Bruford kände att Yes hade blivit lite för pompösa, i grunden var Bill Bruford mer av en jazztrummis och för honom passade King Crimson musik och stil bättre in.

Close To The Edge (1972).

   

För Yes innebar detta med Bill Bruford's avhopp inget annat än PANIK. En världsturné var bara en knapp månad bort för en grupp utan trummis. Nu gällde det att hitta en trummis och inte bara en trummis utan en trummis som också var tillgänglig för att åka på en stor världsturné, och inte minst lära sig en massa låtar som krävde en trummis med musikalisk potensial. För Yes var det bara att plocka fram den stora söklampan och försöka hitta en riktig "kaliber" trummis. 

För både Chris Squire och Jon Anderson hade alltså Beatles varit den musikaliska ledstjärnan, och redan när Yes första album skulle spelas in försökte de två få Paul McCartney att producera det, han var däremot tvungen att tacka nej av tidsbrist. Nu hade ljusstrålen från Yes sökklampa till slut landat på en trummis som hade spelat med  Beatles medlemmarna John Lennon och George Harrison, bara det borde ge honom förtur till Yes. Men det viktigaste för Anderson och Squire var att trummisen som Yes valde som Bill Brufords ersättare var och är en extremt skicklig trummis - entré Alan White.

Den fjärde och den mest klassiska upplagan av Yes 1974 från vänster: 

Alan White, Steve Howe,Rick Wakeman, Chris Squire och Jon Anderson.

Alan White föddes den 14 juni 1949 i Pelton, Durham i norra England. Första gången Alan White spelade trummor inför publik var 1962 med ett band som hette The Downbeat, han var då 13 år och gick fortfarande i skolan men spelade ibland upp till sju kvällar i veckan. En lokaltidning i Newcastle området hade en artikel med rubriken "The Youngest Drummer In England". Gruppen Downbeat bytte namn till The Blue Chips åkte sedan till London och vann en talangtävling som tidningen Melody Maker hade anordnat. Priset var att The Blue Chips fick spela in en singel. Från mitten och till slutet av 60-talet spelade Alan White med artister som Billy Fury, Alan Price, Terry Reid och gitarristen Denny Laine som senare ingick i Paul McCartneys grupp Wings. 1969 blev Alan White tillfrågad av Cream's trummis Ginger Baker om han ville börja i hans nya band Ginger Baker's Airforce (som skulle ha två trummisar) där även Steve Winwood ingick, Alan White tackade ja. Sedan kom samtalet som kom att förändra Alan White's liv som musiker.

Det var egentligen två samtal, första gången personen ringde trodde Alan White att det var någon som skämtade så han lade på luren. Andra gången förtydligade personen att han hette John Lennon och att han ville att Alan White då endast 20 år gammal skulle följa med honom, Eric Clapton och basisten Klaus Voormann till Kanada för en spelning på Varsity Stadium i Toronto den 13 september 1969. Alan White hade hamnat i musikens finrum och fortsatte sitt arbete med John Lennon, han spelar trummor på Lennon låtarna Imagine, Instant Karma, Jealous Guy och How Do You Sleep. Även George Harrison tog hjälp av Alan White på sitt första soloalbum All Things Must Pass (1970). Det var när Alan White var på turné med Joe Cocker som han blev erbjuden jobbet i Yes.  

Yes startade Close To The Edge turnén i Dallas,Texas den 30 juli 1972 och skulle ta Yes under nio månader till USA, Kanada, Japan, Australien och Storbritannien. Turnén avslutades den 22 april 1973 i West Palm Beach, Florida. Men varför turnerade Yes så sparsamt i Europa  kanske någon tänker. Det var inte för inte som Yes låg på samma skivbolag som Led Zeppelin, och man lärde av just Led Zeppelin. Close To The Edge blev en ny fullpoängare i USA där den som bäst hamnade på en fjärdeplats och hemma i Storbritannien blev det som bäst en sjundeplats.

Den drygt arton minuter långa låten och titelspåret Close To The Edge (Anderson/Howe) är indelat i fyra olika stycken som heter I. The Soldier Time Of Change, II. Total Mass Retain, III. I Get Up, I Get Down och IV. Season Of Man. Det andra stycket heter And You And I (Anderson/Howe/Bruford/Squire) är också indelat i fyra stycken som heter I. Cord Of Life, II. Eclipse, III. The Preacher, The Teacher och IV. The Apocalypse. Albumet avslutas med den nio minuter långa Siberian Khatru (Anderson/Howe/Wakeman).

Det som senare skulle följa gjorde att också denna upplaga av Yes fick en förändring i laguppstälningen, men bara för en tid. Det är klart att med sådana enorma framgångar som Yes hade haft med albumen The Yes Album, Fragile och Close To The Edge och de stora utsålda arena turneerna i Nordamerika så kan succér stiga vissa åt huvudet. Några Yes medlemmar kände att man nu hade en total konstnärlig frihetnär det gällde påverkan från skivbolaget, lite som Lennon/McCartney hade haft det i Beatles. Komponerandet och arbetet i skivstudion sattes igång med kravet från Yes på en "öppen check" från skivbolaget som i sin tur bara kunde hålla tummarna. När sedan skivbolaget fick det färdiga materialet för det Yes album som kom att bli den progresiva rockmusikens mest pompösa album "of all time" Tales From Topographic Oceans, bara namnet förpliktar, så tror jag att många skivbolags tummar var mer lila än röda.

Tales From Topographic Oceans (1973)

Inför inspelningen av Tales From Topographic Oceans ville Jon Anderson på fullt allvar att man skulle spela in albumet i en skog, en riktig skog alltså. Ingen lyfte  på några ögonbryn, förutom Rick Wakeman som tyckte att man i planeringen började hamna ganska långt ifrån det viktigaste - musiken. Skogen var uteslutet, vad istället, jo när Rick Wakeman anlände till Morgan Studio i London på sensommaren 1973 för att påbörja arbetet och inspelningen klev han in i en studio där Jon Anderson hade inrett den med hela höbalar, staket och konstgjorda kossor, jo det är sant. Varför denna hype från Jon Anderson? Det förstod inte Rick Wakeman. Albumet i sig självt blev originellt ur många perspektiv, först så blev det ett dubbelalbum, men det märkliga var att det blev ett dubbelalbum med bara fyra låtar. Albumet var i första hand ett verk av Jon Anderson och Steve Howe men titulerades alla medlemmar i Yes. Låtarna då? Jo albumet inleds med den drygt 20 minuter långa The Revealing Science Of God (Dance The Dawn), följt av den drygt 20 minuter långa The Remembering (High The Memory) vidare den 18 minuter långa The Ancient (Giants Under The Sun) och avslutningsvis drygt 21 minuter med låten Ritual (Nous Sommes Du Soleil). Tales From Topographic Oceans blev Yes första listetta i Storbritannien och i USA orkade den upp till en hygglig sjätte placering. Efter den drygt fem månader långa turnén som avlutades i Rom, Italien den 23 april 1974 så tappade Rick Wakeman intresset för Yes.

Rick Wakeman: Det är idag väl känt att jag inte var nöjd med "Tales From Topographic Oceans" och det gäller fortfarande. Det är ett album som man antingen gillar eller inte, jag tillhör den senare gruppen. Jag har alltid haft svårt att ta del av någonting jag inte gillar musikaliskt. Så jag kände att det ärligaste var att lämna bandet innan man skulle börja inspelningen av nästa album. Det betydde inte att jag slutat respektera Yes musikaliskt, respektera dem det har jag alltid gjort. 

Den 18 maj 1974 meddelar Rick Wakeman managern Brian Lane att han kommer att lämna Yes. Tomheten efter Rick Wakeman blev mer påtalig än gruppen hade tänkt sig. Inget ont om hans ersättare Patrick Moraz, men det var bara så att den prägel som Rick Wakeman hade satt på Yes var svår att kringgå. Albumet Relayer (1975) med Patrick Moraz är absolut inte tokigt och en låt som Gates Of Delirium (Anderson/Squire/Howe/White/Moraz) är en av Yes verkliga klassiker. Men Patrick Morz hade en otacksam uppgift. Man bestämde sig för att börja inspelningen av albumet Going For The One i Patrick Moraz hemland Schweiz, Montreux. Innan alla medlemmar hunnit samlats i Schweiz så hade både Brian Lane och Jon Anderson tagit kontakt med Rick Wakeman och bett honom komma till Schweiz och hjälpa till med ett par saker vid inspelningen. Rick Wakeman som var ledig tyckte inte att det var något konstigt att göra ett litet studio jobb med sin gamla grupp. Då han väl var på plats i Montrux gick Chris Squire och Jon Anderson rakt på sak och frågade Rick Wakeman om han ville komma tillbaka som fast medlem i Yes. Kände du att dina batterier var "nyladdade" och med det ville du ge Yes en andra chans?

Rick Wakeman: Nej så var det faktiskt inte. Det var så enkelt att Jon Anderson skickade mig några tejper med nya idéer som han tänkte använda till det nya albumet. Jag gillade verkligen vad jag hörde och jag var glad att Yes var tillbaka musikaliskt där de hörde hemma. När Jon Anderson fick reda på att jag gillade vad jag hört frågade han och Chris mig om jag skulle vara intresserad att komma tillbaka till Yes. Jag svarade omgående ja och jag tycker fortfarande att "Going For The One" är ett av Yes bästa album sträckt över hela deras karriär. 

Efter tre år var den klassiska fjärde upplagan av Yes åter samlad. Mycket hade hänt sedan Rick Wakeman senast var med i Yes, punk musiken hade fått starkt fotfäste främst i Storbritannien och en av alla de grupper som punken spottade skit på var Yes. Det Yes som släppte albumet Going For The One hade enligt Rick Wakeman ramlat på rätt sida på rockens musikaliska karta. Förutom mycket av den musik Yes levererat genom åren så var en annan stark sida som Yes kunde luta sig tryggt mot var - fansen. Det är få grupper som kan stoltsera med sådana lojala fans som Yes har. Och mitt i punk musikens hagelstorm hemma i England släppte Yes 1977 Going For The One som gick direkt upp på en första plats i Storbritannien. I USA nådde albumet som bäst en åttonde plats, liket levde.

Going For The One.

Going For The One innehåller verkligt fina klass låtar som titelspåret som Jon Anderson skrev, så har även Turn On The Centery (Anderson/Howe/White), Wonderous Stories (Anderson) och Awaken (Anderson/Howe), blivit riktiga Yes klassiker. Den amerikanska publiken hade inte tröttnat på Yes, och på den stora USA turné 1977 spelade man bland annat tre kvällar på Madison Square Garden i New York, två kvällar på Boston Garden, två kvällar på Cobo Arena i Detroit och två kvällar på Long Beach Arena, Los Angeles, alla givetvis utsålda. Turnén tog Yes till Sverige och Göteborg för första gången sedan 1971, den 12 november 1977 stegade de fem i Yes in på scenen på Scandinavium. 

 

Fjärde upplagan 1977, längst bak från vänster; Chris Squire, 

Rick Wakeman, i mitten Steve Howe, 

nederst Jon Anderson och Alan White.

Efter att ha avslutat Going For The One turnén i Paris december 1977 firade gruppen jul och nyår innan det var dags igen. I februari gick Yes in i Advision Studios i London och började inspelningen av det som kom att bli den fjärde upplagans sista riktiga studio album tillsammans, albumet som släpptes den 22 september 1978 döptes till Tormato, likt föregångaren var albumomslaget designat av Hipgnosis fast med Roger Deans klassiska Yes logga. 

Tormato.



Enligt Rick Wakeman blev inte Tormato det lyckade album som det hade kunnat bli, själv tycker jag att detta är ett väldigt bra album, det är lite "mindre" Yes med mer raka låtar som den fantastiska Don't Kill The Whale (Anderson/Squire), och rock dängan Release, Release (Anderson/White/Squire) inte att förglömma Chris Squire's fina Onward, låten  man hyllade honom med vid turné premiären i Foxwood den 7 augusti 2015. Albumet sålde också mycket bra på båda sidorna av Atlanten, i USA tog sig albumet som bäst in på en tionde plats och i Storbritannien blev det som bäst en åttonde plats. Yes fjärde upplaga verkade ha överlevt interna som externa konflikter, eller? 

Med Rick Wakeman's återkomst hade gaspedalen varit i botten för Yes, det var en sliten grupp som efter ytterligare en stor turné i Nordamerika flög till Paris i slutet av 1979 för att spela in ett nytt album. Man hade tagit in en ny producent Roy Thomas Baker som tidigare hade jobbat med bland andra Queen. Det blev fel redan från början, Jon Anderson och Rick Wakeman kom inte överens med Baker, som i sin tur klagade på att medlemmarna kom och gick efter egna önskemål, det var helt enkelt svårt att samla hela Yes truppen för ett konstruktivt arbete. Klimax kom då Alan White bröt ankeln efter att ha åkt rullskriskor och av det skälet var han oförmögen att spela trummor. Till slut insåg både Jon Anderson och Rick Wakeman att hela projektet skulle stupa och man beslöt sig därför att lämna Paris och Yes. Chris Squire, Steve Howe och Alan White insåg att med Jon Anderson och Rick Wakeman ute ur gruppen var den fjärde upplagan av Yes för andra gången historia, men den skulle komma tillbaka sexton år senare.

Rick Wakeman: Jon Anderson och jag lämnade Yes efter "Tormato" albumet. Mycket därför att Yes var musikaliskt helt nedkört. Det var inte längre det starka Yes jag var van vid. Men som sagt det var en svår period för mig och jag kände att det var dags att åter lämna bandet.

Efter allt detta var Yes nere på knäna, men med Chris Squires obotliga optimism gick gruppen vidare med en ny sångare Trevor Horne och en ny keyboardist Geoff Downes båda från pop gruppen Buggles, gruppen som haft en hit med låten Video Kill The Radio Star. Denna upplaga av Yes släppte albumet Drama (1980). Efter det lade Chris Squire ned Yes för gott, trodde han. Alan White och Chris Squire försökte bilda en super trio med Jimmy Page som man döpte till XYZ (ex Yes Zeppelin), men det rann ut i sanden. Steve Howe och Geoff Downes bildade supergruppen Asia med John Wetton (sång/bas) och Carl Palmer (trummor). Chris Squire ville tillbaka till musikscenen och tillsammans med Alan White samt den gamle Yes pianisten Tony Kaye bildade man gruppen Cinema, gitarrist i Cinema blev sydafrikanen Trevor Rabin. Men gruppen behövde en sångare och efter det att Chris Squire hade spelat upp lite material för Jon Anderson som Cinema hade gjort  så såg den gamle Yes sångaren positivt på att bli gruppen nya sångare. Med fyra gamla Yes medlemmar i Cinema gjorde man det rätta och döpte om gruppen till det den var nämligen - Yes.

 

Drama.

Yes största kommersiella framgång och mega succé är albumet 90125 (1983), Yes första album som blev en listetta i USA. Man fick också en listetta i USA med singeln Owner Of A Lonley Heart (Rabin/Anderson/Squire/Horn). Denna upplaga av Yes släppte också albumet Big Generator (1987) och Talk (1994) . Sedan fick Jon Anderson nog och lämnade Yes för en andra gång för att tillsammans med Steve Howe (som lämnat Asia några år tidigare), Rick Wakeman och Bill Bruford bilda Yes bandet ABWH (Anderson Bruford Wakeman Howe) ett band med fyra klassiska Yes medlemmar, som däremot inte fick kalla sig för Yes, den rättigheten ägde Chris Squire. 

Efter ett album med ABWH som ingen brydde sig om och med ett Yes utan sångare kom Chris Squire på den geniala idén att slå ihop de två grupperna till ett mega Yes. Sagt och gjort, mega Yes släppte albumet Union (1991) med Yes medlemmarna Chris Squire, Jon Anderson, Steve Howe, Bill Bruford, Alan White, Tony Kaye, Rick Wakeman och Trevor Rabin. Kontentan av detta projekt blev ett album som var en katastrof men med en turné som enligt Rick Wakeman är en av de bästa som han har turnerat med som medlem i Yes.

  

Yes albumet Union som samlade åtta Yes medlemmar.

Den fjärde upplagan av Yes strålade sedan samman igen 1996 för ett studio/live projekt som döptes till Keys To Ascension som man spelade in i San Luis Obispo, Kalifornien där man också skulle spela in en konsert som skulle sändas i ett då ganska ungt media kallat - Internet. Man spelade in sju nya studio låtar, Be The One (Anderson/Squire/Howe), That, That Is (Anderson/Howe/Squire/White), Mind Drive (Anderson/Squire/White/Howe/Wakeman), Foot Prints (Anderson/Squire/Howe/White), Bring Me To The Power (Anderson/Howe), Children Of Light (Anderson/Vangelis/Squire/Wakeman/Howe) och låten Sign Language (Howe/Wakeman). Tillsammans med tretton klassiska Yes låtar som de spelade live släpptes allt 1997 på de två albumen Key To Ascension och Key To Ascension 2. 



Key To Ascension.



Key To Ascension 2.



Efter live spelningarna i San Luis Obispo så blev det rörigt igen om och kring Yes. Man hade skaffat ett nytt managment och med det började problemen åter ta fart. En ny turne var bokad som skulle starta den 12 juni 1997 i Hartford, USA och hålla på till och med den 27 juli 1997 med avslutning på Universal City i Kalifornien. Yes nya managment hade också satt igång med biljettförsäljningen. Kruxet var bara det att ingen hade informerat Rick Wakeman eller hans managment om denna turné. Under perioden som den bokade Yes turnén skulle gå av stapeln hade Rick Wakeman bokat en solo turné. Det blev rörigt och samtliga medlemmar i Yes var åter i luven på varandra, så efter en kort comeback för upplagan Anderson/Squire/Howe/Wakeman/White så lämnade Rick Wakeman den upplagan av Yes för en tredje gång.



 Rick Wakeman: "Key To Ascension" var en svår tid för mig mycket beroende på att Yes hade en massa olika mangers som drev gruppen på ett förskräckligt sätt, Yes blödde ordentligt, det var mer eller mindre helt i oordning.



Yes fortsatte utan Rick Wakeman i en kräftgång med ständiga medlemsbyten. Men det skulle bli en tredje och sista återförening av den fjärde upplagan. Några nya studioalbum blev det inte, däremot en mega turné som tog dem jorden runt under drygt två år. Så när Jon Anderson och Chris Squire satte musiken i främsta rum var det bara att återkalla den klassiska upplagan av Yes igen. Den 17 juli 2002 klev Chris Squire, Jon Anderson, Steve Howe, Rick Wakeman och Alan White upp på Paramount Theaters scen i Seattle, USA. Första delen av turnén döptes till Full Circle Tour och den avlutades den 4 oktober 2003 i Irvine, USA.



 

Efter att ha vilat upp sig under knappt ett halvår återupptog man turnén igen den 15 april 2004 under namnet 35th Anniversary Concerts precis som turnén innan började man i Seattle fast nu på ett litet större ställe än senast nämligen på Key Arena. På denna den sista turnén med fjärde upplagan av Yes besökte gruppen länderna, USA, Kanada, Mexiko, Irland, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Polen, Tjeckien, Ungern, Belgien, Holland, Frankrike, Italien, Schweiz, Spanien, Japan, Australien, Singapore, Finland och Norge.

Den fjärde upplagans sista turné tillsammans 2004.

     
Jag såg Yes på denna turné på Globen i Stockholm den 4 juni 2004, och jag har sett en fem sex olika upplagor av Yes, men denna den fjärde upplagan är tveklöst den mest intressanta och den som live kunde förmedla och förvalta Yes alla låtar på bästa sätt, så är det bara. Efter några år av turnerande med andra upplagor av Yes, så visade den fjärde upplagan att man fortfarande hade den magik som alltid fascinerat främst den amerikanska publiken och när Yes var ute på Full Circle/Yes 35th Anniversary Concerts turnén i Nordamerika så var det åter de stora arenorna som Cox Arena i San Diego, Spectrum i Philadelphia, Air Canada Center i Toronto och givetvis Madison Square Garden i New York som åter gällde.

Madison Square Gardens "skyltannons" för Yes konsert 13 maj 2004.

 

Yes enorma scen på Madison Square Garden  i New York 2004.

När den fjärde upplagan av Yes gick i mål den 22 sepetember 2004 i Monterry, Mexiko, så blev det den sista konserten tillsammans. Rick Wakeman kände att nu var det dags att ta farväl för gott, det blev hans fjärde avhopp, denna gång var det inga konflikter som låg bakom avhoppet, han kände bara att nu går det inte att dra det längre, och allt hade slutat i värdighet och det var väl bra så. Jag undrar med en liten ledande fråga om Rick Wakeman själv som många med mig tycker att denna den fjärde upplagan av Yes är den mest klassiska och då menar jag på alla vis?

Rick Wakeman: Ja det tycker jag att den är, jag håller mig dig fullt ut, det är en upplaga av Yes som hade en bra musikalisk förståelse musikerna emellan. Alla medlemmar var för sig försökte hela tiden hitta nya infallsvinklar. Så visst var det en speciell upplaga av gruppen och visst är det den mest klassiska sett över hela Yes karriär.

Att Yes som grupp har lyckats att överleva och behålla de flesta av sina fans beror nog mycket på att de under karriären inte har kompromissat när det gäller den musikaliska biten av gruppen, som i ärlighetens namn egentligen är den enda viktiga beståndsdelen. Chris Squire som ledde gruppen fram till sin död arbetade efter mottot att oavsett hur vindarna har blåst så har det alltid varit viktigt att hitta nya och kompetenta musiker när han har varit tvungen att stuva om i gruppens laguppställning. Han var alltid musikaliskt orädd som när han ersatte de oersättliga Jon Anderson och Rick Wakeman med pop duon  Trevor Horne och Geoff Downes. Eller när Yes åkte på turné i samband med albumet Magnification (2001) då som ett fyrmanna band med Chris Squire, Jon Anderson, Steve Howe och Alan White samt ryssen Igor Khoroshev som hade ersatt Rick Wakeman 1997, men som lämnade Yes innan man började inspelningen av Magnification. Istället för att ersätta Igor Khoroshev med en ny musiker tog Yes istället med sig en mindre symfoniorkester för att fylla ut den delen av bandet. Ett annorlunda men ett mycket positivt drag av gruppen där publiken fick höra många klassiska Yes låtar symfoniförstärkta.

Jon Anderson lämnade Yes av hälsoskäl 2008, han ersattes av sångaren Benoit David som Chris Squire hittade  på YouTube där han såg och hörde honom med den kanadensiska hyllningsgruppen till Yes med namnet  "Close To The Edge". Sedan rekryterade Chris Squire Rick Wakemans son Oliver på pappas plats. Oliver Wakeman lämnade sedan Yes i januari 2011 och ersattes av Geoff Downes. Yes släppte studioalbumet Fly From Here i juli 2011 ett album som producerades av gamle Yes sångaren Trevor Horne. Tyvärr så kroknade Benoit Davids röst ordentligt i slutet av Yes världsturné 2011. Med trummisen i Foo Fighters Taylor Hawkins hjälp fick Chris Squire rådet att kontakta sångaren Jon Davison som även han hade ett hyllningsband till Yes som hette "Roundabout".Jon Davison var startklar och tog över efter Benoit David och den fortsatta turnén startade om i Australien i februari 2012.



I år (2017) är det tretton år sedan den fjärde klassiska upplagan av Yes gick i graven för gott. I andan och efter Chris Squires sista önskemål så rullar Yes åter på vägarna (eller flyger i luften är nog ett bättre uttryck). Visst är Yes ett musikaliskt fenomen som alltid hållit huvudet högt och på många sätt förvaltat sitt musikaliska arv som också blivit vägledande och stilbildande för många nya grupper som spelar i andan av många av Yes olika ansikten och album.

"Parallel our sights, and we will find, that we, 

we need, to be, where we, belong. Parallel our heights 

display our rights, and wrongs, and always keep it-STRONG".

Parallels (Chris Squire)

En låt från albumet Going For The One.

Nu har ett nytt kapitel skrivits av och med Jon Anderson, Steve Howe, Rick Wakeman och Alan White. De fyra ingår dag i två parallella upplagor av Yes.

I Steve Howe's Yes som har ensamrätt till varumärket - Yes logan, ingår också Alan White, Geoff Downes som tidigare ingick i Yes mellan 1980-1981, Jon Davison (sång) och Chris Squire's ersättare basisten och sångaren Billy Sherwood som tidigare var medlem i Yes 1994 och mellan 1997-2000.  

Den 4 augusti 2017 startade denna Yes upplaga en Nordamerika turné  i Greensboro, North Carolina under flaggan Yestival.

 

 

2017

Steve Howe upplagan av "YES med rätt till Yes loggan 2017", från vänster: Billy Sherwood, Jon Davison, Steve Howe, Alan White och Geoff Downes.

 

Den andra Yes gruppen gick först under namnet ARW, men i april 2017 bytte man till Yes (featuring  Anderson/ Rabin/ Wakeman).  Jon Anderson är nu den enda original medlemmen i dagens två upplagor av Yes, med det har han också juridisk rätt att använda namnet Yes med tillägget featuring ARW. De andra medlemmarna i denna upplaga är Rick Wakeman, gitarristen Trevor Rabin medlem i Yes mellan åren 1982-1988 och 1990-1994, samt basisten Lee Pomeroy och trummisen Louis Molino III.  

Denna upplaga av Yes turnerade i USA under hösten 2016 och i Europa samt Japan under våren 2017. Yes featuring ARW startade en ny USA turné den 26 augusti 2017 i Stockton, Kalifornien. Den turné avslutades i Miami den 14 oktober 2017. 

 

 2017

Jon Anderson upplagan av "YES med enda originalmedlemmen 2017", från vänster: Louis Molino, Trevor Rabin, Jon Anderson, Rick Wakeman och Lee Pomeroy. 

Med Chris Squire och Jon Anderson inräknade har sedan starten 1968 och fram till i april 2017 tjugo musiker varit medlemmar i Yes. Av dessa blev i april 2017 de fyra originalmedlemmarna Chris Squire (postumt), Jon Anderson, Bill Bruford och Tony Kaye, samt Steve Howe, Rick Wakeman, Alan White och Trevor Rabin invalda i Rock And Roll Hall Of Fame.

   De åtta YES medlemmarna som blev invalda i RARHOF. Från vänster: Chris Squire, Tony Kaye, Rick Wakeman, Alan White, Jon Anderson, Trevor Rabin, Bill Bruford och Steve Howe. 

(Bilden är från Yes Union tour 1991.)

De två Yes grupperna's medlemmar från den  fjärde upplagan tillsamans efter att Yes blivit invalda i RARHOF i april 2017. Från vänster Steve Howe bredvid Alan White och Rick Wakeman fyra från vänster med Jon Anderson bredvid sig till höger.  Övriga på bilden är  Bill Bruford trea från vänster och Trevor Rabin längst ut till höger. Tony Kaye hade fått förhinder och medverkade inte under cermonin. 

 2018

Upplagan "YES med rätt till Yes loggan" är först ut med en turne 

för att fira YES 50 år som grupp, med start i mars 2018.

 



Fler artiklar finns på

www.galowspole.blogspot.com